Medan man arbetar med grunderna är det ofta bra att gå en viltspårkurs med sin hund. Inte minst för att byta erfarenheter med andra kring hundträning men också för att få insikt från andra hur den egna hunden jobbar. För att gå kurs krävs ofta inga förkunskaper alls, men det kan vara bra att ha förberett sig med att göra några enkla spår med hunden hemma för att känna sig trygg i att spårningen på absolut grundnivå fungerar och man kan fokusera mer på detaljer kring spårläggning och observation av hundens arbete.

Innan man startar på ett officiellt viltspårprov måste man ha förvissat sig om att hunden kan grunderna, det är någonting man måste öva för och det finns inte utrymme för att chansa på att göra en provstart med en otränad hund. Provspåren är 600 - 700 meter långa, inte ett långt spår att genomföra för en van spårhund men en mäktig distans för en orutinerad hund. Det är alltid bättre att förbereda sig för att kunna mer än vad som krävs, därför bör hundarna i mitt tycke behärska ca 1 km långa spår i varierande terräng med minst 6 skarpa vinklar (90 grader vinklar). Hunden skall arbeta självständigt utan stöd från föraren och föraren skall ha god kännedom om hur den egna hunden fungerar i arbete, de skall vara ett väl fungerande ekipage.

Före vi går in på träning och krav för provstart... låt oss gå igenom hur viltspårproven är uppbyggda och hur regelverket ser ut i stora drag...

Anlagsklass och öppen klass

Viltspårproven arrangeras i två klasser, anlagsklass (AKL) och öppen klass (ÖKL). Första gången hunden startar på prov skall den anmälas i AKL, för start i ÖKL grävs att hunden erhållit Godkänd i AKL. När hunden väl blivit Godkänd i AKL behöver den inte gå tillbaka till denna klass, godkännandet är inte tidsbegränsat eller liknande. I båda klasserna gäller att spåren är 600 - 700 meter långa, spåren läggs med viltdel från klövvilt eller något av de stora rovdjuren (observera att för viltdelar av rovdjur gäller att de skall uppfylla kravet om CITES-intyg) samt ca 2 dl outspätt blod.

I anlagsklass provas hunden på ett spår som legat i 2 - 5 timmar. Spåret har 5 sträckor och 4 skarpa vinklar. På en sträcka finns ett bloduppehåll på ca 20 meter (endast viltdelen släpas, inget blod stämplas ut). Spårets start är utmarkerad och hunden påvisas spårstarten. Hunden har 30 minuter på sig att genomföra spåret. Hundens prestation prissätts med Godkänd eller Icke Godkänd.

I öppen klass skall spåret vara nattgammalt och ha legat i 12 - 24 timmar. Spåret har 5 sträckor och 4 vinklar varav 3 skarpa vinklar och 1 återgångsvinkel. I öppen klass skall hunden ta upp spåret i en sökruta, den anvisas inte på spårstarten. Sökrutan är 25 x 25 meter och är uppmärkt. I slutet av spåret, 50 - 100 meter från spårslutet sker en skottprövning, skottet avlossas med startpistol 9 mm eller med hagelvapen. Hunden har 45 minuter på sig att genomföra spåret. Hundens prestation prissätts med 1:a, 2:a, 3:e eller 0:a pris. Särdeles god prestation som leder till 1:a pris kan också tilldelas Hederspris (HP).

Båda klasserna kan arrangeras som rörligt prov eller ordinarie prov. Rörligt prov sker under hela året förutsatt att det är snöfritt vid spårläggning. Har det snöat efter spårläggning får provet genomföras även om det kommit snö. Varje hund får endast starta en gång per dygn, i övrigt får den starta obegränsat antal gånger på rörliga prov. Rörligt prov avtalas om tid och plats för provet domare och hundförare emellan, endast aktuella ekipaget startar och får sitt resultat direkt efter provet. Ordinarie prov utlyses datum och plats i förväg, flera ekipage deltar och man får också en placering sinsemellan utöver sitt individuella resultat. Ordinarie prov sätter högre press på ekipaget såtillvida att man får väntetid innan sitt prov, miljön är mer stressad med flera hundar och förare på plats. Detta är bra för ekipaget att klara av, det är bra träning för hunden att kunna genomföra spårarbetet trots yttre störningar i samband med provet.

Bedömning av spårprov

Den största vikten vid bedömningen av ett viltspårprov läggs vid hundens förmåga att spåra. Hunden skall visa intresse att självständigt påbörja och genomföra spårarbetet. Det är önskvärt om hunden uppvisar ett beteende som gör det lätt att följa dess arbete, det vill säga att hunden genom sitt kroppsspråk tydligt kommunicerar vad den gör under spårarbetet. Hunden skall självmant reda ut tappter (när hunden tappar spåret skall den själv på ett metodiskt sätt försöka återfinna spåret). Det är positivt om hunden har ett effektivt tapptarbete och genom att ringa söker sig tillbaka på spåret.

Hundens självständighet under spårarbetet bedöms, hunden skall arbeta utan styrning av föraren, hunden får endast uppmuntras av föraren verbalt i övrigt skall föraren följa med hunden utan att aktivt stödja eller styra den. Domaren ingriper och återför ekipaget till spåret om risk föreligger att hunden växlar över på ett annat spår, om hunden inte återfinner spåret trots ett långvarigt tapptarbete eller om föraren begär återsättning. Varje ingripande från domaren nedsätter prisnivån ett steg. Om hunden växlar över på färskt spår av vilt (viltstörning) och detta av föraren kan konstateras på hundens beteende medges en återsättning i samband med detta utan att prisnivån påverkas.

Arbetstempot skall inte vara för högt men inte heller för långsamt. Om hunden arbetar så ivrigt stretar eller flåsar under spårningen är arbetstempot för högt, detta föranleder diskvalificering (0:a pris), detsamma gäller om hunden börjar ge drevskall under spårarbetet. Det finns ingen tid som hundens spårarbete ej får underskrida, i de fall hunden anses gå för fort måste detta bedömas från fall till fall och domaren måste ta ställning till om hunden arbetar i ett för eftersök godtagbart tempo, det vill säga tempot är sådant att man hinner observera omgivningen och under ett verkligt eftersök skulle ha möjlighet att observera det skadade viltet. Hundar som arbetar så långsamt att de överskrider den maximala tidsgränsen tilldelas också 0:a pris. Hund som arbetar i ett något högt eller något långt tempo men inte så avvikande att det anses diskvalificerande kan prisnedsättas.

Skottprövning genomförs i nuläget i öppen klass och sker genom att domaren går fram framför ekipaget (ca 15 meter) och avlossar ett skott i spårets längdriktning. Hunden skall villigt återuppta spårarbetet efter skottet och fullfölja spårningen. Viss positiv reaktion, iver, tolereras. Däremot skall hund som uppvisar skotträdsla, okontrollerbar upphetsning eller efter skottet inte återupptar spårningen tilldelas 0:a pris. Godkänd skottprövning krävs för samtliga prisnivåer i ÖKL.

Lär känna din hund

Av stor vikt för framgång på prov är att du som förare kan samarbeta och läsa av din hunds signaler. Det är viktigt att lära känna din hunds arbetsmönster, hur arbetar hunden när den går i spåret och hur gör hunden när den får tappt? Hur beter sig hunden när den växlar över till ett färskare, naturligt spår av vilt? Hur fungerar hunden när den närmar sig spårslutet? Dessa frågor bör du kunna besvara om din egen hund, och det enda sättet att komma fram till svaret är mängdträning.

Generellt sätt är hundar som spårar i markvittring enklare att läsa av än hundar som spårar i vindvittring. Vindspårande hundar är mer yviga och har ofta en högre benägenhet att gena i vinklar för att den känner vindvittringen från nästkommande sträcka. Här krävs väldigt mycket övning för att se skillnaden på hunden genar eller går i spårkärnan, ibland är det helt omöjligt. En markspårande hund har ofta nosen väldigt nära marken när den går i spårkärnan, och om den genar eller arbetar på tappt höjer den nosen något. Växlar hunden över på spåret från ett äkta vilt djur blir den generellt sätt något ivrigare och man får "mer tryck i linan". Många hundar går upp i vind när de närmar sig spårslutet, men långtifrån alla. Detta är dock inte en exakt vetenskap och det finns alltid undantag, det enda sättet att ta reda på hur just din hund arbetar är att spåra mycket med den i varierande miljöer och med varierande upplägg på spåren.

Din kännedom om hur din hund arbetar kan vara avgörande på ett spårprov, att du kan observera om hunden växlar över på vilt och du kan få en återsättning som ej påverkar prissättningen istället för att ni irrar iväg långt från spåret och får ett prisnedsättande ingripande från domaren till exempel.

Svårigheter på spårprov

Det enskilt svåraste momentet för de flesta hundar som startar på viltspårprov är återgångsvinkeln i ÖKL. En återgångsvinkel är konstruerad som så att man fortsätter framåt ca 15 meter förbi där vinkeln mot den nya sträckan är tänkt att vara, sedan går tillbaka utan att bloda parallellt med spåret och sedan vinklar av, bloduppehållet skall fortsätta 20 meter in på nästkommande sträcka. Det är många hundar som har svårt att hitta tillbaka och ta vinkeln, många fortsätter gärna framåt och börjar söka efter spåret där. För att lösa denna typ av vinklar behöver hunden ofta ett väldigt effektivt tapptarbete där den metodiskt ringar allt större cirklar och då till slut går på spåret. Om hunden förspringer sig, går för långt framåt, stanna och håll linan så hunden inte kommer vidare, ofta börjar den då ringa själv men om den inte gör det så hjälp den att ringa. Ta hunden i kort lina och gå med den i successivt större cirklar tills den markerar att den återfunnit spåret och återupptar.

Träna mycket på att spåra vinklar rent generellt, särskilt för ivriga hundar och hundar som spårar i vind har ofta väldigt lätt för att gå ut för långt i vinklar och måste då arbeta sig tillbaka. Man förlorar tid på om hunden i varje vinkel går för långt och måste leta sig tillbaka, och om hunden förspringer sig i flera vinklar kan det dra ner helhetsintrycket på dess spårarbete och sänka prisvalör på ett prov.

Övergångar mellan olika terrängavsnitt är en generell svårighet under spårning. Det är ingenting som man märker av hos en rutinerad hund, eftersom den lärt sig hur den skall hantera det, men det är någonting man behöver träna mycket på för att förbereda sin hund. Öppna ytor är svårare att spåra än skogsbevuxna, eftersom spåret påverkas mer av väder och vind på den öppna ytan och därför förflyttar sig i sidled samt dunstar i solen och så vidare. Hårda ytor är svårare att spåra än blöta, mjuka underlag, detta eftersom mjukt underlag suger upp doftpartiklar så att doften ligger kvar medan hårda ytor inte suger upp och därför är doften mer benägen att dunsta bort eller föras bort av vind. Träna många spår i varierande terräng som från skog och ut på hygge eller myr och tillbaka igen. Försök även variera träningen med att lägga så kallade hårda spår ibland som går helt eller till stor del på vägar, berghällar eller andra hårda underlag.

Hunden skall arbeta i ett lagom tempo i linan, den skall inte dra och släpa fram föraren genom skogen men den skall heller inte vara så loj att det ger intryck av att den är ovillig att spåra. Tempot ska vara tillräckligt lugnt för både föraren och den/de medföljande skall kunna observera vad som sker i miljön (jämför med ett riktigt eftersök där man vill kunna observera om det skadade djuret ligger någonstans eller hur det ser ut när det går undan och så vidare, eller hinna se eventuella spårtecken som hunden markerar) men man vill att hunden ger ett självsäkert intryck och har intresse och vilja att fortsätta framåt. Det är ofta svårt att hitta ett idealtempo, men tänk på att träna hunden att anpassa sig till ditt tempo när ni rör er i skog och mark, detta kan ni träna både under spårning och till vardags när ni promenerar. Tänk även på att hålla hunden i god fysisk kondition så att den orkar genomföra spåret oavsett terräng.

Utrustning

Grundutrustningen för hunden är en spårlina, en lång lina som inte har något handtag i slutet som för träning bör vara 4 - 15 meter (för prov skall linan vara 5 - 10 meter men den kan vara något kortare eller något längre och ändå fungera utmärkt för träning). Det finns linor i många olika material och det är en smaksak vad som är bäst. Som nybörjare rekommenderar jag dock att satsa på en lina i ett runt syntetrep (material polyestersilke, nylon osv rundflätade till så kallade skotlinor). Dessa fastnar ofta inte jättemycket i terrängen, är lätta att få loss när de fastnar och är trevliga att hålla i, de är också lätta att hantera i alla väder och stelnar inte pga kyla. Syntetiska rep och band drar åt sig vatten och smuts men är lätta att tvätta i maskin och går bra att använda och hantera även om de är blöta, man får fortfarande grepp om linan även i blött tillstånd. Normalt sett förekommer dessa linor i 6 mm tjocka rep, vilket fungerar bra till de flesta. Har du en stark hund kan det vara behagligare för händerna att gå upp till ett grövre rep 8 - 10 mm alternativt att välja en lina i ett syntetiskt bandmaterial istället för rep. Så kallade valkband eller dubbelsydda ganska breda band anser jag personligen är mest skonsamma om man har en hund som ligger på väldigt hårt. Tänk på att välja 20 - 30 mm breda band till större och starkare hundar för att de skall vara skonsamma för händerna att hålla i.

Andra material i spårlinor är läder, bomullsband och -rep, gjutna plast/gummiblandningar och syntetiska band med invävd gummering. Generellt anser jag att man bör undvika gummerade linor med en oerfaren hund då min erfarenhet är att de gärna fastnar i terrängen och fastnar extremt hårt (gummi ger bra grepp även när linan lägger sig runt något). Syntetiska rep och band ger ofta fullgott grepp utan gummering.

Hunden skall också påföras ett halsband eller sele. Vilket man väljer är en smaksak, hundar av alla storlekar kan ha såväl halsband som sele. Ett spårhalsband är ett brett halsband (4 - 5 cm brett) som vanligtvis tillverkas i läder men det förekommer även andra material, på senare tid har syntetmaterialet biothane som är en plastbeklädd syntetväv som är lätt att hålla ren blivit populärt. Dessa halsband stör inte hundens arbete på något vis och jag föredrar att använda spårhalsband, det ger bra kontakt med hunden och ger i mitt tycke hunden utmärkta förutsättningar att arbeta bra i spåret. Ett exempel på hur ett spårhalsband i läder ser ut hittar du här.

Det vanligaste är dock att använda sele och dessa finns i en uppsjö olika modeller. Här gäller också att prova sig fram vad som funkar för just er. En rekommendation är att använda en bröstsele (som endast sitter kring hundens framparti). Dragselar modell nome kan användas och fungerar utmärkt på vissa individer men jag rekommenderar dem inte som förstahandsval för nybörjare, de är lätta för hunden att kliva ur och de är tillverkade för att ge hunden optimal utväxling på sin styrka varför en stark hund blir enormt stark i en sådan sele, den ger dock väldigt bra rörelsefrihet men det finns bröstselar på marknaden som också ger bra rörelsefrihet. Hundar som är enormt känsliga för ryck och stopp i linan (som reagerar negativt om linan fastnar lite i terrängen till exempel) kan dock fungera bättre i en dragsele än en annan sele eftersom rycket inte blir lika markant för hunden.

För spårläggning behöver du en viltdel från djuret du avser spåra, oftast en klöv med en bit underben (en så kallad skank) men det fungerar även bra med en tass från tassdjur eller en skinnbit oavsett djurart. Viltdelen knyts fast i ett snöre så att du kan dra den med dig i spåret. Du behöver också blod (det måste inte vara från den exakta djurarten som viltdelen kommer från, blod från nöt och svin finns att köpa i affären det kan besällas om det inte finns hemma). För att sprida ut blodet i spåret använder man smidigast en droppflaska, en tom urdiskad ketchupflaska, diskmedelsflaska eller liknande fungerar mycket bra i början. Häll blodet i flaskan och droppa ut lite blod vartannat steg. När hunden blir duktigare minskar man mängden blod i spåret, man kan då använda en vanlig pet flaska som man gör allt mindre hål i korken på. Spårläggarkäpp kan också användas eller en käpp med skumgummi dutt som doppas i en behållare med blod, för nybörjaren rekommenderar jag dock droppflaska då det är enkelt få tag i och användarvänligt.

Börja spårträningen

Innan man börjar lägga spår skall hunden få bekanta sig med viltdelar från avsett djur. Låt hunden nosa och leka i lugn och ro.

I början bör man lägga kortare spår utan vinklar eller med mjukt krökande vinklar. Lägg spåren i lite fuktig terräng och helst i skuggig terräng (inne i skogen och i myrkanter till exempel). Låt spåren ligga 1 - 2 timmar i början, då hinner doftgatan bli mer tydlig än i ett helt nylagt spår men den är väldigt färsk och lätt att följa. Presentera hunden för spårstarten, låt den lukta och undersöka. Vill hunden följa spåret helt självmant följer du med, vill hunden inte följa spåret så ge den lite tid och börja sedan gå tillsammans med den i spårets riktning. Det kan behövas lite uppmuntran och att man leder hunden i början några gånger, hunden måste få en chans att förstå vad man vill. Tvinga inte hunden genom att dra med den om den inte vill, så länge den är intresserad av spåret låt den undersöka doften i lugn och ro. Är hunden inte intresserad, rör med händerna i spåret och försök få den intresserad.

När hunden klarar dessa enkla spår utökar man successivt längd, liggtid och svårighet genom att lägga till 90 graders vinklar och blod uppehåll (del av spåret där viltdelen fortfarande släpas men man gör ett uppehåll i utplaceringen av blod).

Man kan också variera terrängen mer ju duktigare hunden blir. Övergångar mellan olika typer av miljöer är någonting man bör träna en hel del på. Till exempel att spåret går från skog och ut på en myr eller ett hygge och sedan in i skogen igen. På öppna ytor påverkas vittringen mer av väder och vind varför öppna ytor blir svårare spåra. Hårda underlag suger inte upp doftpartiklar på samma sätt som till exempel mossa, därför blir det svårare att spåra riktigt hårda ytor som sten eller asfalt.

Spårupptag

När hunden kommit igång och intresserar sig för spår är det dags för hunden att ta upp spåret själv. Bör med att gå med hunden vinkelrätt mot början på spåret. Hunden kommer nu korsa spåret. När hunden går över spåret visar den normalt sett ett intresse att ta upp och följa det. Ibland kan man behöva korsa över spåret några gånger för att hunden ska "koppla på".

Sedan när denna övning är befäst och fungerar börjar man med att söka av ett givet område där spårstarten finns. Led hunden antingen i allt större ringar i området eller gå i ett kryss i rutan, ni kommer nu snart hitta spåret.