Våren har kommit till stora delar av vårt land och på många håll kan man börja spåra med sina hundar. Längst uppe i norr får vi dock vänta ett tag till. Detta är tredje delen jag skriver om träning av spårhundar och här kommer jag fokusera på råd för dig som ämnar påbörja träningen mot att göra eftersök med din hund. Är du nybörjare som vill börja spåra med din hund börja förslagsvis med att läsa den första texten Viltspår - Kom igång med träningen och om du är mer intresserad av att träna mot provstart, eller om du vill få träningstips kring hur du kommer vidare för att träna mot samma nivå som de officiella viltspårproven föreslår jag att läsa även Viltspår - Träna för att lyckas på viltspårprov. Det finns även en hel del annan litteratur på ämnet vilket kan vara bra att fördjupa sig i.
I det jag skriver utgår jag främst från mina erfarenheter från träning av mina egna hundar och observationer jag gjort av hundar jag bedömt på prov, det finns inga universal lösningar som fungerar på alla hundar så ibland måste man prova sig fram vad som passar just er och era hundar, men detta är en hjälp att komma igång. Mina hundar jag haft genom åren har arbetat väldigt mycket med eftersök i samband med både påskjutning och påkörning.
Viltspår och eftersök - vad är skillnaden?
Viltspår är ett konstlat blodspår som är utlagt i syfte att simulera ett eftersök, ett sätt att träna hunden inför eftersök helt enkelt. Eftersök är ett faktiskt skarpt läge där hunden spårar ett verkligt djur som antingen med säkerhet är påskjutet, påkört eller på annat sätt skadat alternativt spårar ett djur som är befarat påskjutet, påkört eller på annat sätt skadat. Ett verkligt eftersök är inte ett träningstillfälle för man ska inte använda sig av faktiska skadade djur som kan genomgå extremt lidande i syfte att öva med sin hund.
Naturligtvis måste hunden öva i skarpa situationer för att bli bra i verkliga livet, det går inte öva på endast konstlade tillrättalagda spår för att bli bra på verkliga eftersök, men om en oerfarenhund genomför eftersöket skall alltid en erfaren hund finnas antingen med ut i skogen eller finnas snabbt tillgänglig för att ta över om den orutinerade hunden skulle misslyckas.
Påbörja träningen av den blivande eftersökshunden
I min mening är den huvudsakliga skillnaden i ren träning för att starta på viltspårprov och träning mot att börja göra eftersök att en blivande eftersökshund bör ha en träning som också innefattar spårning av verkligt, frilevande vilt. Vilt kan spåras med hunden i band under jaktsäsong för det aktuella djuret. Man lokaliserar ett färskt spår, kanske där man vet att ett djur gått över vägen eller där man sett spår i snön, och går med hunden vinkelrätt mot spåret så att den själv får ta upp spåret när ni går över det. För din egen skull kan det vara bra att börja med detta på spårsnö så att du kan se var spåret går och observera hundens beteende när den spårar och hur den arbetar i spåret, med tiden kommer du själv att bli bättre på att observera spårtecken på marken och ni kan då även träna mera på barmark.
Att spåra frilevande vilt är även ett sätt för dig som förare att observera viltets beteende, detta hjälper dig att konstruera mer naturtrogna spår till din hund när ni övar på utlagda spår. Det är viktigt att tänka på när du tränar en hund mot att bli eftersökshund att inte tänka så mycket på hur officiella viltspårprov ser ut utan tänka mera på hur verkliga djur rör sig i terrängen. Det är trots allt ändå bra att variera träningen med spår som mer liknar provspåren, för all träning är bra träning. Någonting man kan ta med sig från de officiella provens upplägg är återgångsvinkeln och bloduppehåll, för det förekommer i verkliga eftersökssituationer att ett djur går tillbaka en bit parallellt med sitt eget spår och sedan vinklar av, vinkeln är trots allt inspirerad från djurens naturliga beteende. Bloduppehåll förekommer, även helt torra spår där djuret inte blöder alls. Detta beror ju på att på ett verkligt djur kan såret sluta blöda efter en stund och ibland medför sårets läge att blod inte droppar ner på marken under hela flyktsträckan. Även spårupptag i sökruta är värdefullt även i verkliga situationer, eftersom man ofta får endast en ungefärlig indikation på var spåret finns och inte en exakt påvisning på spåret.
Träna med störningar och i viltrik mark
Någonting som ofta är en försvårande omständighet vid verkliga eftersök är att verkliga vilda djur sällan är ensamma. Älgar och stora rovdjuren björn och lodjur som är föremål för en hel del eftersök både i samband med jakt och påkörning är huvudsakligen ensamlevande djur men hondjur och deras avkommor följs åt och i samband med fortplantning kan hanar och honor följas åt. Fjolårskalvar av älg kan fortsätta följas åt efter att de avskilts från sin mor. Så även dessa djur som anses ensamlevande kan röra sig tillsammans med ett eller flera andra djur förhållandevis ofta, i en eftersökssituation är det också långtifrån säkert att man på förhand vet om djuret rörde sig tillsammans med ett annat djur eller inte. Kronhjortar, dovhjortar, rådjur och vildsvin på vilka det genomförs en hel del eftersök är sociala djur som helt eller periodvis lever i olika gruppkonstellationer.
För att förbereda hunden för verkliga eftersök är det därför viktigt att träna den att spåra i viltrika områden och på platser där vilt ofta rör sig. Innan du börjar träna i områden med mycket vilt i rörelse för att utsätta er som ekipage för viltstörningar bör du förvissa dig om att du är trygg i att läsa av din hund och kan tolka dess signaler när den arbetar med spår, för att kunna identifiera om hunden byter spår eller markerar ett överkorsande spår. Att lägga spår som delvis följer en känd viltväxel (sträcka där vilda djur normalt sett rör sig) och sedan viker av därifrån är en värdefull övning. Områden där saltstenar och andra foderplatser finns är också generellt områden där mycket vilt rör sig och det är platser där man kan öva med mycket viltstörningar.
Träna på spår du inte lagt och träna med markörer
Att träna på spår lagda av andra spårläggare är alltid väldigt givande träning men när det kommer till att träna inför eftersök skulle jag säga att det är en vital del av träningen. När ni går ett skarpt eftersök vet ingen var spåret går, förutsatt att det inte är spårsnö då förstås men även då kan det vara svårt att bedöma med säkerhet var spåret går om det överkorsas av andra spår eller om det är fläckvis snö, utan man måste helt förlita sig på hunden. Som förare utvecklas man ofta mer beträffande att läsa av och fungera som ett ekipage tillsammans med sin hund om man övar på spår som någon annan lagt. Naturligtvis är det inte negativt att träna också på spår man själv lagt, det ena skall inte förta det andra så att säga.
Tolka och läsa av sin hund är någonting som i en skarp eftersökssituation är väldigt viktigt, hunden visar ofta om man börjar närma sig djuret eller om den stöter på andra överkorsande spår. I de absolut flesta fall finns signalerna där, men man måste träna sig själv på att se dem. Ibland kan man också förstärka hundens signaler och träna den att markera tydligare när den exempelvis hittar någonting som hår i spåret. De flesta hundar markerar detta spontant, men man träna hunden att exempelvis sätta sig eller lägga sig när den markerar, för att du som förare lättare skall kunna uppfatta markeringen. Detta tränar man separat genom att på korta spår lägga ut markörer (skinnbit, större blodpöl, en extra klöv, benbit osv kan användas som markörer) och observerar vad hunden gör när den stöter på markören. Beröm önskvärt beteende och exempelvis sätt hunden tills du undersökt markören och beröm den.
Legor är någonting som man ofta stöter på i spåret under ett eftersök, ett skadat djur går ofta i lega efter en tids flykt. Ibland stannar djuret och trycker hårt i sårlegan när eftersöksekipaget närmar sig, då kan djuret skjutas i legan, men ibland går djuret också upp ur legan och fortsätter fly. Att hunden visar intresse för och markerar legan kan ge viktig information för det fortsätta eftersöket, genom att man kan observera indikationer på var på kroppen djuret är sårat genom att exempelvis se var i legan det har runnit blod från det liggande djuret. Träning av att markera legor sker dels genom att man vid spårläggning trampar upp en yta som man markerar med extra blod och dels genom att man spårar frilevande vilt och uppmuntrar hunden när den visar intresse för naturliga legor. Ofta kan man på öppna ytor som åkrar och ängar hitta färska legor från klövvilt, där kan man börja spåra med hunden och spåra viltet.
Träna i verkliga situationer
När ni kommit en bit på vägen och hunden spårar både utlagda spår och spår av friskt, frilevande vilt på ett tillfredsställande sätt är det dags att ta träningen till nästa nivå och börja öva i verkligheten. Det första steget är nu att öva på så kallade dödsök, det vill säga söka sig fram till ett djur som med säkerhet bedöms vara dött. Man kan med säkerhet bedöma ett djur som dött om eftersöket redan genomförts av en rutinerad hund och man låter den unga hunden under träning gå på spåret sedan djuret är avlivat och spåra fram, ett djur som skjutits korrekt med rusat några hundra meter och som skytten sett eller hört falla, alternativt ett påskjutet djur som utifrån skottplatsundersökningen bortom allt tvivel bedöms vara dött men rusat en bit.
Hunden visas på skottplatsen och uppmanas att spåra. Man genomför eftersöket på samma vis som ett vanligt eftersök, men man har här lugnet att det påskjutna djuret inte lider om det skulle ta tid att ta sig fram. Det är viktigt att ta det lugnt och att agera som om det vore ett eftersök efter ett djur med okänt skadeläge, för att lära hunden under träning hur upplägget fungerar. Här får du som förare ett kvitto på hur långt ni kommit i er träning, om ni är redo för att genomföra faktiska eftersök eller om ni måste öva mer. Detta är många hundars första kontakt med ett helt fällt djur, låt hunden ta god tid på sig att undersöka det fallna djuret.
I samband med att träningen börjar ske genom att hunden får följa med på riktiga eftersök, antingen tillsammans med en erfaren hund eller genom att man försöker genomföra eftersöket med den orutinerade hunden men har en erfaren som kan ta över vid behov, måste man också se över hundens skottfasthet och börja träna hunden inför skottsituationer. Det är inte samma sak att bedöma hunden som skottfast med startpistol på ett mentaltest eller viltspårprov, här kommer hunden få uppleva skott från grovkalibriga kulgevär för jakt... Ta med hunden till skjutbana och låt den uppleva skott från skarpa vapen. Träna från grunden och gå successivt närmare skjutbanan och ge hunden tid att vänja sig och gör upplevelsen avslappnad. I en eftersökssituation, eftersträva alltid att skytten går fram snett framför hunden så att ljudet av skottet inte kommer för nära och upplevs obehagligt. Om du som hundförare skall skjuta, försök om möjligt binda upp hunden eller träna den att sätta sig snett bakom dig på kommando, oavsett vilket skall detta moment övas in i förväg och lämpligen med lösa skott i hagelvapen av säkerhetsskäl.
Låt aldrig en orutinerad hund genomföra ett verkligt eftersök förrän du är helt säker på att den har goda förutsättningar att lyckas med uppgiften. När du bedömer att hunden är redo, var ändå beredd att låta en mer rutinerad hund ta över eftersöket om det skulle gå snett.