Våren har kommit till stora delar av vårt land och på många håll kan man börja spåra med sina hundar. Längst uppe i norr får vi dock vänta ett tag till. Många kanske funderar på att börja träna och spåra, kanske siktar man mot att börja med eftersök och kanske är det framtida provstarter som hägrar... Oavsett vilket är början densamma.
Här kommer lite information och tips om hur man kan börja träna viltspår. Jag utgår främst från mina erfarenheter från träning av mina egna hundar och observationer jag gjort av hundar jag bedömt på prov, det finns inga universal lösningar som fungerar på alla hundar så ibland måste man prova sig fram vad som passar just er och era hundar, men detta är en hjälp att komma igång.
Utrustning
Grundutrustningen för hunden är en spårlina, en lång lina som inte har något handtag i slutet som för träning bör vara 4 - 15 meter (för prov skall linan vara 5 - 10 meter men den kan vara något kortare eller något längre och ändå fungera utmärkt för träning). Det finns linor i många olika material och det är en smaksak vad som är bäst. Som nybörjare rekommenderar jag dock att satsa på en lina i ett runt syntetrep (material polyestersilke, nylon osv rundflätade till så kallade skotlinor). Dessa fastnar ofta inte jättemycket i terrängen, är lätta att få loss när de fastnar och är trevliga att hålla i, de är också lätta att hantera i alla väder och stelnar inte pga kyla. Syntetiska rep och band drar åt sig vatten och smuts men är lätta att tvätta i maskin och går bra att använda och hantera även om de är blöta, man får fortfarande grepp om linan även i blött tillstånd. Normalt sett förekommer dessa linor i 6 mm tjocka rep, vilket fungerar bra till de flesta. Har du en stark hund kan det vara behagligare för händerna att gå upp till ett grövre rep 8 - 10 mm alternativt att välja en lina i ett syntetiskt bandmaterial istället för rep. Så kallade valkband eller dubbelsydda ganska breda band anser jag personligen är mest skonsamma om man har en hund som ligger på väldigt hårt. Tänk på att välja 20 - 30 mm breda band till större och starkare hundar för att de skall vara skonsamma för händerna att hålla i.
Andra material i spårlinor är läder, bomullsband och -rep, gjutna plast/gummiblandningar och syntetiska band med invävd gummering. Generellt anser jag att man bör undvika gummerade linor med en oerfaren hund då min erfarenhet är att de gärna fastnar i terrängen och fastnar extremt hårt (gummi ger bra grepp även när linan lägger sig runt något). Syntetiska rep och band ger ofta fullgott grepp utan gummering.
Hunden skall också påföras ett halsband eller sele. Vilket man väljer är en smaksak, hundar av alla storlekar kan ha såväl halsband som sele. Ett spårhalsband är ett brett halsband (4 - 5 cm brett) som vanligtvis tillverkas i läder men det förekommer även andra material, på senare tid har syntetmaterialet biothane som är en plastbeklädd syntetväv som är lätt att hålla ren blivit populärt. Dessa halsband stör inte hundens arbete på något vis och jag föredrar att använda spårhalsband, det ger bra kontakt med hunden och ger i mitt tycke hunden utmärkta förutsättningar att arbeta bra i spåret. Ett exempel på hur ett spårhalsband i läder ser ut hittar du här.
Det vanligaste är dock att använda sele och dessa finns i en uppsjö olika modeller. Här gäller också att prova sig fram vad som funkar för just er. En rekommendation är att använda en bröstsele (som endast sitter kring hundens framparti). Dragselar modell nome kan användas och fungerar utmärkt på vissa individer men jag rekommenderar dem inte som förstahandsval för nybörjare, de är lätta för hunden att kliva ur och de är tillverkade för att ge hunden optimal utväxling på sin styrka varför en stark hund blir enormt stark i en sådan sele, den ger dock väldigt bra rörelsefrihet men det finns bröstselar på marknaden som också ger bra rörelsefrihet. Hundar som är enormt känsliga för ryck och stopp i linan (som reagerar negativt om linan fastnar lite i terrängen till exempel) kan dock fungera bättre i en dragsele än en annan sele eftersom rycket inte blir lika markant för hunden.
För spårläggning behöver du en viltdel från djuret du avser spåra, oftast en klöv med en bit underben (en så kallad skank) men det fungerar även bra med en tass från tassdjur eller en skinnbit oavsett djurart. Viltdelen knyts fast i ett snöre så att du kan dra den med dig i spåret. Du behöver också blod (det måste inte vara från den exakta djurarten som viltdelen kommer från, blod från nöt och svin finns att köpa i affären det kan besällas om det inte finns hemma). För att sprida ut blodet i spåret använder man smidigast en droppflaska, en tom urdiskad ketchupflaska, diskmedelsflaska eller liknande fungerar mycket bra i början. Häll blodet i flaskan och droppa ut lite blod vartannat steg. När hunden blir duktigare minskar man mängden blod i spåret, man kan då använda en vanlig pet flaska som man gör allt mindre hål i korken på. Spårläggarkäpp kan också användas eller en käpp med skumgummi dutt som doppas i en behållare med blod, för nybörjaren rekommenderar jag dock droppflaska då det är enkelt få tag i och användarvänligt.
Börja spårträningen
Innan man börjar lägga spår skall hunden få bekanta sig med viltdelar från avsett djur. Låt hunden nosa och leka i lugn och ro.
I början bör man lägga kortare spår utan vinklar eller med mjukt krökande vinklar. Lägg spåren i lite fuktig terräng och helst i skuggig terräng (inne i skogen och i myrkanter till exempel). Låt spåren ligga 1 - 2 timmar i början, då hinner doftgatan bli mer tydlig än i ett helt nylagt spår men den är väldigt färsk och lätt att följa. Presentera hunden för spårstarten, låt den lukta och undersöka. Vill hunden följa spåret helt självmant följer du med, vill hunden inte följa spåret så ge den lite tid och börja sedan gå tillsammans med den i spårets riktning. Det kan behövas lite uppmuntran och att man leder hunden i början några gånger, hunden måste få en chans att förstå vad man vill. Tvinga inte hunden genom att dra med den om den inte vill, så länge den är intresserad av spåret låt den undersöka doften i lugn och ro. Är hunden inte intresserad, rör med händerna i spåret och försök få den intresserad.
När hunden klarar dessa enkla spår utökar man successivt längd, liggtid och svårighet genom att lägga till 90 graders vinklar och blod uppehåll (del av spåret där viltdelen fortfarande släpas men man gör ett uppehåll i utplaceringen av blod).
Man kan också variera terrängen mer ju duktigare hunden blir. Övergångar mellan olika typer av miljöer är någonting man bör träna en hel del på. Till exempel att spåret går från skog och ut på en myr eller ett hygge och sedan in i skogen igen. På öppna ytor påverkas vittringen mer av väder och vind varför öppna ytor blir svårare spåra. Hårda underlag suger inte upp doftpartiklar på samma sätt som till exempel mossa, därför blir det svårare att spåra riktigt hårda ytor som sten eller asfalt.
Spårupptag
När hunden kommit igång och intresserar sig för spår är det dags för hunden att ta upp spåret själv. Bör med att gå med hunden vinkelrätt mot början på spåret. Hunden kommer nu korsa spåret. När hunden går över spåret visar den normalt sett ett intresse att ta upp och följa det. Ibland kan man behöva korsa över spåret några gånger för att hunden ska "koppla på".
Sedan när denna övning är befäst och fungerar börjar man med att söka av ett givet område där spårstarten finns. Led hunden antingen i allt större ringar i området eller gå i ett kryss i rutan, ni kommer nu snart hitta spåret.
Vanliga problem och förslag till möjliga lösningar
Det finns ingen universallösning på något som passar alla hundar och alla förare, men här kommer några förslag på sådant man kan prova. Vissa gånger hjälper en av lösningarna och andra gånger kan flera av dem användas tillsammans. Ofta handlar det om att öva mera på moment som inte fungerar, det är ingen direkt väg till att ta fram en bra spårhund utan det krävs mycket mängdträning i olika väder, olika längd på spår och liggtider.
Hunden är väldigt het (den drar och vill framåt i spåret), den kanske till och med flåsar, gnäller osv. Koppelträna hunden i andra situationer, lär in att gå lugnt i kopplet och lär in någon form av kommando att sänka farten. Använder du sele kan det vara en del i lösningen att byta till ett spårhalsband så att du får bättre kontakt med hunden, det kan nämligen vara så att hunden tar selen som ett tecken på att nu kan den dra och att den går lugnare och svarar bättre på dina signaler i ett halsband. Motionera hunden innan spårarbete så den är mera lugn och harmonisk. Öka svårighetsgraden på spåren genom att använda hårda underlag, mer öppen terräng och längre liggtider. Lägg spår med många vinklar så hunden måste sakta av farten för att inte förspringa sig (gå för långt i vinklarna).
Hunden vill inte gå framåt eller hunden går "för" sakta. Ge hunden mer möjlighet att bekanta sig med viltdel och blod i andra, avdramatiserade situationer. Sänk svårighetsgraden på spåret. Ofta kan detta bero på att hunden är osäker antingen på grund av att den inte riktigt har klart för sig vad dofterna är eller att det blir för svårt. Vissa hundar är överdrivet benägna att rota i spåret, gå väldigt sakta och snusa på i varenda blodfläck vilket leder till extremt långsam spårning, detta är inte osäkerhet utan hundens sätt att arbeta. Dessa hundar kan tända till lite om de får följa med bakom en annan hund och den andra hunden tar viltdelen, det är inte alltid en lösning men i vissa fall får de upp tempot lite för att ingen annan ska hinna före. I andra fall kan det hjälpa att träna upp hundens styrka och kondition så att den orkar röra sig fortare genom terrängen.
Hunden vill inte släppa viltdelen. Befäst ditt ledarskap, hunden skall lämna ifrån sig sitt "byte" till föraren. Däremot kanske den inte vill överlämna till någon annan, det viktiga är att den lämnar ifrån sig viltdelen till föraren och att föraren kan förmå hunden att släppa viltdelen även till andra.
Hunden vill inte ta viltdelen. Ge hunden mer möjlighet att bekanta sig med viltdel och blod i andra, avdramatiserade situationer. Den behöver inte ta tag i viltdelen, bara den markerar den så att föraren kan finna den.
Hunden tappar spåret vid slutet och hittar inte viltdelen. Förmodligen är hunden en utpräglad vindspårare som får svårt hitta vildelen om den ligger i högt gräs eller sly som hindrar vinden att bära vittring från den. Prova att lägga viltdelen mer öppet där vinden kommer åt den. I vissa fall kan hunden också förivra sig av att det blir mycket och stark doft kring spårslutet, prova att sätta hunden en stund och lugna den, prova sedan igen.
Hur ofta kan jag spåra med min hund? Detta beror på individen. Men skynda långsamt i början för att bibehålla hundens intresse, maximalt 1-2 gånger i veckan i början och öka antalet tränings tillfällen när du ser att hunden orkar med det. Känns hunden loj och ointresserad så kanske du tränar för ofta, prova ha lite längre tid mellan tillfällena så kanske hundens intresse vaknar igen!